Antar att det är dags för ägglossning eller något annat härligt, för idag tänkte jag ha en liten lektion i några uttryck som kan driva mig till ett mindre vansinne.


Uttryck: "Me like!"
Användning: "Åh, värsta fina tröjan, mii laajk." Eller i värsta fall; "Mii laaajkii!"
Kommentar: Jag skojar inte, jag skakar inombords av äckel när jag ser uttrycket i skrift eller, even worse, hör någon säga det. För det första heter det "I like". För det andra så... äsch, jag bara avskyr det. T.o.m. det otäcka uttrycket "Gillar't!" är bättre.

Uttryck: "goa"
Användning: "Jag är så glad över mina goa vänner!!!!!!!" "Tack alla goooa människor för hjälpen i helgen"
Kommentar: Kanske är jag bara avundsjuk? Jag vill också använda ordet "goa" om random folk. Eller, nej förresten.

Uttryck: "Älsk"
Användning: "Jag och älsk har varit på bio!"
Kommentar: Först och främst, avsaknaden av possessivt pronomen gör mig illamående av någon anledning. (inte för att mitt/min älsk skulle göra saken bättre?) Sen så är jag rädd att det är alltför enkelt att lägga ihop "älsk" med de två föregående uttrycken. Bevare mig väl.

Uttryck: "*mums*"
Användning: "Har just ätit en supergod salladgratänglinsgryta! *mums*" (gärna bifogad bild)
Kommentar: Uttrycket "mums", i både skrift och tal, är lika äckligt som att höra någon tugga med öppen mun. Mums på det liksom.


Tre uttryck jag däremot tycker är underskattade och som jag skulle kunna säga "Me like!" om, om jag bara kunde förmå mig:


Uttryck: "Hihi"
Användning: Överallt där man vill göra sig rolig/söt/ironisk/ursäktad/you name it.
Kommentar: Ett "istället för en smiley-uttryck" som jag gärna använder. Kanske lite väl ofta. Men det är något i den rodnande, självförminskande, ursäktande klangen i det enkla lilla fniss-ord som är så... jag. Aldrig någonsin *fniss*. Men ett litet "hihi" har ingen dött av.

Uttryck: "Tjong i medaljongen!"
Användning: När man tappar något, ramlar, när någon höjer rösten, eller bara när något oförutsett händer.
Kommentar: Kanske är det den norrländska touchen som gör att jag älskar detta uttryck. Kanske det lite aggressiva i det. Men det sägs alltför sällan, det är ett som är säkert!

Uttryck: "Dra åt helvete..." alt. "Far åt helvete..."
Användning: "Näe dra åt helvete vilken snygg tröja du har!", "Far åt helvete vad trött jag blev!"
Kommentar: Någon som är förvånad över att en kraftuttryck med en svordom i är något jag gillar? Men det är fascinerande hur många meningar man faktiskt kan inleda med ett litet "Dra åt helvete..." utan att förolämpa någon. Annars får man väl avsluta med ett "hihi" för att vara på den säkra sidan.


Kanske återkommer jag med fler ord och uttryck. Först måste jag dock gå och tvaga av mig allt obehag efter att ha läst alla otäcka klyschiga, hurtiga uttryck i dessa ännu obehagligare inredningsbloggar. ("lite modärnt, men ändå new england!, "Åh pyssla, me like!" "Är såå nöjd med detta loppis fynd")

En glad Byggare Bob:


En ledsen Byggare Blob:




Ja gott folk, det var allt jag hade på hjärtat just nu.

En liten bloggfavorit i repris från 2005.

"Jag har förresten fått låna F's räserbil (den bajsbruna skramlande med röd dörr) i veckan eftersom jag bosatt mig i Okletown för tillfället. Ända sen vi träffades har han hänvisat till den bilen som sin "Koenigsegg" och jag som inte vet ett smack om bilar har trott att det var så den hette. (den ser ju onekligen lite tysk ut.)

Så när folk frågat mig vad han har för bil så har jag svarat lite lagom nonchalant;
'- Nja, alltså han ha ba sin lilla bruna Koenigsegg, den ä int så märkvärdig'.

Och jag har inte förstått varför de sett så förvånade ut, eller frågat om de verkligen gjordes i brunt? Nu har jag förstått vad 'Koeningsegg' egentligen är för bil och har lärt mig att den bajsbruna egentligen är en Opel Kadett från typ 1974.

Jag har även förstått att F's kompis kallar sin Fiesta för 'Porschen' med samma ironi och jag skäms lite inför min tidigare okunskap. Men hur ska man veta liksom?"

Hittade en .txt på Skrivbordet nyss som jag döpt till ECT. Har för mig att jag redan publicerat denna text i bloggen men raderat den igen. Nu när debatten just rasat genom Sverige så väljer jag att lägga ut den igen. Tror jag skämdes lite när jag raderade den. Men vad är det att skämmas för?

Detta är skrivet i början av oktober. Jag har fortfarande rejäla minnesproblem, men det har blivit bättre. Dock är hela sommaren 2009 borta för evigt, hela 2009 är väldigt diffust och huvudvärken dyker fortfarande upp alldeles för ofta.

Igår blev jag tillfrågad om jag vill vara med i Uppdrag Granskning.

Det har som sagt gått både upp och ner för mig på sista tiden. En kväll i augusti gick det lite mer ner än vanligt och jag tog en sväng förbi akuten och sa "Nu mina damer och herrar, nu får ni fanimej hjälpa mig, och jag vill inte höra ett ord om typ Zoloft för då skriker jag".
Läkaren jag träffade där var ung, inspirerande och nytänkande. Han frågade mig hur länge jag varit deprimerad "Ungefär hela mitt liv, men på papperet i typ 12 år". Då frågade han hur många SSRI-preparat jag provat. "Ungefär 12 st". Han frågade hur många som hjälpt och jag konstaterade; "Inget".

Då frågade han om jag hört talas om något som heter ECT - ElectroConvulsive Therapy. Jag skrattade rakt ut och sa "Ja, jag har väl sett Gökboet!". Han suckade och sa att det är 2009 nu - inte 1970 och förklarade att det visst är en mycket effektiv metod att bryta en depression. Den är dessutom betydligt mer förfinad sen hela världen fick se den i tvångsvariant i just Gökboet för 30 år sedan. Han försäkrade mig att det var en enkel behandling som man inte märkte mycket av alls, i värsta fall kunde man få lite huvudvärk och lite problem med närminnet. "Jamen det kan det omöjligt bli värre med!", log jag lite snett och fortsatte: "Kör i vind - let's do elbehandling".

Min terapeut var inte odelat positiv till detta när jag nämnde mina högtflygande planer, och jag ägnade en undran åt varför men tänkte sen "Skit i det - Hurra, nu ska jag bli frisk!"

Inför första behandlingen, när jag satt i väntrummet, grät jag som en unge. Livrädd för bitringen, tvångströjan, spännbanden, de andra galna patienterna och såklart mina kaskadkräkningar när jag skulle vakna upp. Livrädd för vad folk skulle tro och säga om mig. Herregud, elchocker, hon måste ju vara riktigt skvatt rykandes galen.

Jag fick en kanyl i armen, rullades in i ett ljust och fint rum, fick en skvätt Propofol in i armen och sen somnade jag. Vaknade efter vad som kändes som fem sekunder och möttes av min leende sambo. "Vad gör jag här, och varför har jag så ont i huvudet?" tänkte jag, sen åkte vi hem och åt lunch och så var det inte mer än så.

Efter det har jag gjort totalt 6 behandlingar och jag har faktiskt insett att de andra patienterna som fått ECT samtidigt som mig är helt vanliga svenssons som råkar vara ur balans. Inga McMurphysar, snarare Per Lapinsar. Man går helt enkelt dit, får narkos, några elektroder mot pannan och så en svag ström genom hjärnan som framkallar ett litet epilepsianfall. (det enda som rycker är vänstra handens fingrar så få inga skräckfantasier) När hjärnan bestämmer sig för att häva detta anfall skapar den massor med serotonin, vilket ju kan vara jävligt bra att ha om man är deprimerad. Sen tjing tjong så väcks man igen, inom några minuter. Enklare än att dra ut en tand.

Men. Och jag menar verkligen men, så undrar jag vad den unga hysteriskt klämkäcka läkaren som övertygade mig om att ECT är jättebra egentligen vet om denna startkabel-metod eftersom han kan erbjuda den lika lättvindligt som kaffe med kaka? Har han själv legat där under strömmen? Har han själv gått hem efteråt och undrat vart fan är vi på väg? Vem bor i det där huset? Har han haft en plågande huvudvärk alla timmar per dygn och undrat vem som sprutat in glödande lava i hjärnan? Har han själv glömt bort saker han utbildat sig inom och kunnat i 10 år? Har han åkt på vägar han åkt minst 100 gånger förut och undrat "Vad är detta för nytt område?" Har han ställt samma fråga till en person 2 gånger inom loppet av någon minut alldeles för många gånger per dag? Har han gråtit av skam för att han glömt bort hur gammal sin hund är? För att han ser bilder på sig själv tagna för flera månader sedan och inte har någon aning om var, när och hur de togs? Har han leende svarat "Javisst" när någon frågat "Du, du minns när vi...." men egentligen inte på något sätt kunnat minnas vad det pratas om. Har han det?

Ordagrant så sa han till mig att man på sin höjd "kan få svårt att minnas vad man gjorde just innan en behandling, det är allt". Sanningen är tyvärr betydligt jävla värre än så. Och jag som alltid brukar googla ihjäl mig på allt innan jag testar det. Denna gång lovade jag mig själv att inte göra det, att faktiskt lita på läkarvården. När jag sen bestämde mig för att inte göra någon mer behandling för att minnesstörningarna och huvudvärken blev betydligt värre än jag kunnat ana (ingen hade ju sagt att det kunde bli så), så satte jag mig ner och googlade. Nackhåren reste sig medan jag hittade andras berättelser, hjärtat stannade och min själ kallnade. Det verkar finnas människor som aldrig fått tillbaka sitt minne, som fortfarande plågas av minnesluckor och svårigheter att tänka klart. Och nej, ingen läkare har nämnt det här med biverkningarna för dem heller.

Det verkar som att den här behandlingen inte är ett dugg jävla forskad på eller utvärderad. Och jag har ändå "bara" fått 6 behandlingar. Det finns människor där ute som fått 20 eller fler... Jag gjorde den dessutom frivilligt, och valde sen även själv att avbryta den, var stark nog att säga ifrån i tid.

Okej Sara, varför berättar du då det här? I en öppen blogg. I detta platta, pryda och skamsna samhälle?

Ja men hejsan, jag är ju inte känd som en blyg och skamsen person nuförtiden. Jag tror ni redan vet att jag utkämpar mina strider. De är inte värre strider än många andra utkämpar, ibland bara lite mer oslipade och svart-vita. Och jag vill bara berätta hur mycket jag   k   n   u   l   l   a   r   psykvården nu. En sak som faktiskt är värre än att vara deprimerad, är att må lite bättre, ha energi, kunna skratta och vakna på morgonen med glädje - men samtidigt ha en hjärna som sviker en. Som lurar en och som suddar saker man gärna vill skulle vilja ha kvar. Att på allvar tro att man är f.u.b.a.r.

Men jag tror inte längre att det är jag som är sjuk i huvudet - jag tror det är sjukvården som är sjuk i sitt huvud.

Jag fick kontakt, via mail, med en överläkare* någonstans i Sverige som inte förespråkar vare sig kaffe med kaka eller synen på mediciner som smågodis, och som skrivit artiklar om ämnet och även dragit igång en debatt om detta. Han har även sett till att Janne Josefsson tar upp detta i ett program. Om eller när det sänds, då hoppas jag att min glada lilla rosenkindade AT-läkare ser detta och sätter sitt kaffe med kaka i halsen. Jag personligen avböjde att delta i programmet då jag fortfarande tror och hoppas att mitt minne kommer att komma tillbaka alldeles strax. Men jag lovar, jag kommer aldrig någonsin igen låta en metallelektrod komma i närheten av min vackra kloka hjärna.

Och i efterhand har jag fått höra av en annan läkare att jag inte skulle ha ordinerats ECT. "Man ska absolut inte ge detta till en ung person med din problematik, och med en sådan kreativ hjärna som du verkar ha". Nähe, tack då.

Sen ska jag tillägga att jag inte såg Uppdrag Granskning när det sändes. Jag orkade liksom inte.


(*Utan att göra mig rolig, jag kommer faktiskt inte ihåg vad överläkaren, som nämns i texten, heter, så källhänvisningen får utebli.)

Tidigare har vi ju konstaterat att jag googlat på "Blanda Lergigan + Postafen". Om någon annan också undrar om det fungerar att blanda dessa två preparat så kan jag berätta att det gör det! Jag sov mig igenom 92% av flygresan, med vidöppen dreglande mun. Vaknade till med ett "Åh helvete!" när piloten vrålade ut att det var dags för landning och jag öppnade ögonen med landningsbanan en halvmeter utanför fönstret.

Och om ni funderar på att göra en bildgoogling på "blanda Lergigan + Postafen" så kan jag bespara er besväret:

"Twenty twenty twenty-four hours to go. I wanna be sedated"

Hemresan gick bättre, men då hade jag också sällskap av syster med familj. Hur kan man inte klara av att flyga när en 3-åring ropar "This is funny!" i halvfalsett genom hela resan?

"När flickebarnet flyttar fram till moster..."

"... får Pink Cat sitta kvar själv i sätet"

Vad jag kan undra varje gång jag flyger är varför man aldrig någonsin hör vad de säger i högtalarna? Det kan hända att de ropar ut reklam för en ny parfym eller deras goda ciabattor. Kanske berättar de bara att det är 45 minuter kvar till landning och att himlen är blå där ovanför molnen? Men tänk om de faktiskt säger "This is a fucking emergency, please pull out your syrgasmask and prepare to die!" och inte "It is a lovely day, please enjoy your flight and welcome to Ryan Air!". Nåja, kanske är det lika bra.
Det man inte vet har man ingen aning om.


Ps. Det här är bilden jag egentligen skulle ta, men i töcknet vände jag iPhonen åt fel håll och fotade mig själv. (Är man uppmärksam noterar man avtryckarfingret som är på väg in i bild.) Ds.

Jag ska ut och flyga. Igen. Trots att jag lovat mig själv att, uow,  aldrig mer!
Men när ens syster ber en vara den som först ser henne i brudklänning, så är det inte mycket att fundera på.

Jag pre-medicinerar mig till tänderna helt enkelt. Intar första raden i planet med uppspärrade ögon, gråter tyst under starten och försöker undvika att skita ner mig under landningen.

Denna gång ska jag bara vara borta i 24 timmar så ingen väska ska checkas in, vilket gör att jag lusläser reglerna för handbagage. Tänk så mycket jag inte visste om vad man får ta med sig och inte.

Följande föremål får inte följa med in i en flygkabin. Då texten är en halv bibel så namedroppar jag:

Skjutvapen, handeldvapen, signalpistoler, startpistoler, bult- och spikpistoler, armborst, slangbellor, harpungevär, slaktmasker (se där!), boskapsmotare, laservapen, cigarrettändare som ser ut som skjutvapen, spetsiga vapen, vapen med egg, yxor, pilar, broddar, harpuner, spjut, ishackor, skridskor, knivar, köttyxor, macheteknivar, sablar, svärd, värjor, skalpeller, kaststjärnor, borrar, mattknivar, sågar, skruvmejslar, kofotar, blåslampor, slagträn, batonger, golfklubbor, kanotpaddlar, rullbrädor, biljardköer, fiskespön, knogjärn, klubbor, tändhattar, stubin, minor, granater, gas, fyrverkerier, raketer, bensin, diesel, kvicksilver, klor, tårgas, pepparsprej, radioaktivt material, gifter, infekterat blod, bakterier eller virus, brandsläckare, målarfärg, smällkarameller, motorsågar, modellflygplan, gräsklippare eller... sällskapsdjur.

Dessutom får man ej packa ned föremål som kan, eller förefaller kunna, avlossa en projektil.

Snacka om att jag måste se över mitt handbagage i minsta detalj! Kaststjärnan och det infekterade blodet får vänta till nästa resa helt enkelt.

Saker som man dock får ha med sig in i kabinen är en självuppblåsande flytväst, en fallskärm, lavinräddningsutrustning eller en bärbar dialysapparat. Hur ska man tolka det egentligen?

Jag packar ner mina droger, min iPhone och en spypåse. Så får vi se om det är någon annan smart sate som tagit med sig hjärt/lungräddningsutrustningen när det är dags för mitt hjärta att stanna av skräck ca 200 meter upp i luften. Eller så sover jag helt enkelt hela vägen och vaknar upp när de rullar ut mig i välkomsthallen.

Strid på kniven tror jag det kallas. Vem blir årets Beyonce?



vs

Vi har en ny lag.

"Från och med den 1 januari 2010 gäller nya regler för dig som trafikant. Om du kör på älg, hjort, rådjur, vildsvin, mufflonfår, varg, björn, lo, järv, utter eller örn så är du skyldig att anmäla det inträffade till polisen samt märka ut kollisionsplatsen - oavsett hur det gick med såväl bil som vilt vid olyckan." Källa

Allvarligt. Den dagen jag kör på ett mufflonfår så kommer jag att kuta ut skrikandes "Ett mufflonfår, ett mufflonfår!", fota, ringa typ TV, och blogga om saken. Det kommer inte gå att missa om vi säger så.

Och sen. Den dagen jag kör på en örn. Ja den dagen ska nog antingen jag eller örnen tas ifrån körkortet!

(Fast iofs, kanske är den på plats mitt på vägen för att äta uttern som trafikanten före mig körde över?)


"-Larmcentralen, vad har inträffat?
-Ja hejsan, jag heter Sara. Jag körde just på ett lamadjur."

Kanske årets roligaste artikel. Sofia Svensson är upprörd, dottern kom hem med könsgodis!!! Okej Sofia, låt mig berätta:

1. När jag var liten åt vi Jungfrubröst så det stod härliga till. Jag tog ingen större skada av det.

2. Det finns godis format som näsor, öron, ögon, händer, fötter, huvuden, läppar. Varför är dessa två kroppsdelar så ofattbart mycket värre? Med den vaginaskräcken kommer du få ett helvete med att förklara blommor & bin.

3. Hur ställer du dig till att ge ditt barn en banan? Det är mer likt en penis än de där godisarna in my humble opinion.



"En smärre chock". Allvarligt, det som ger mig en smärre chock är inte att godiset är format som små pullor, utan att man låter sin 4 - å r i n g äta lösgodis.

Glöm det jag sa sist. Stryk det, låtsas att jag aldrig någonsin tog de glättiga orden i min mun, och ge mig en slaktmask.

"Vi vill hjälpa dig ut i arbetslivet!" Därför berättar vi inte för dig att du måste söka upp blankett nr 7285, fylla i och skicka in. Inte heller hjälper vi dig att kunna få ett godkänt arbetsgivarintyg, eller att upplysa om vad du behöver jaga dig gråtande efter för intyg och pappershelveten. Sen måste du skicka in närvaroschema för ditt arbetsmarknadspolitiska program (nej jag skojar inte), d.v.s ringa och jaga en arbetsförmedlare som vill boka en tid med dig för att du ska få någon närvaro. Och hurra, jag fick tid den 27:e januari. När intyget ska vara inne senast den 20:e.

När en väldigt problematisk hjärna, som inte heller tål stress särskilt bra utan att stänga av, står ute i kylan och måste ordna dessa saker alldeles själv. Med pressen över att ekonomin just rasat "Du är berättigad 176 kr per dag i detta arbetsmarknadspolitiska program", att ta reda på var man ska vända sig, hur man ska få rätt på allt administrativt. Då är det riktigt svårt att samtidigt orka hålla lågan uppe för att inte bara fullständigt lägga sig ner och tappa hela den matsked hopp och styrka man lyckats skrapa ihop. Och då är jag som sagt i relativt bra skick just nu.

På tal om slaktmask. Det är inte alltför länge sedan jag förstod vad det egentligen är för pryl. Har hört ordet ett antal gånger genom åren, men det har alltid dykt upp olika bilder för min inre syn. Ibland har jag sett en ansiktsmask som slaktaren har på sig för att inte få blodstänk i ansiktet. Andra gånger har jag sett ett kadaver med massa äckelmaskar krypandes i och på sig. Nån gång har jag t.o.m fått fram en bild på en liten sticknål med en (slakt?)maska på.

Idag har jag bildgooglat på just slaktmask. Och mitt bland de förklarande bilderna så dök det upp en bild på Thomas Bodström. Just den associationen gjorde nog faktiskt aldrig.

Jag är en av de "långtidssjuka som nu kastas tillbaka i arbetslivet. Kallt, hårt & grymt!".
I början när jag fick höra detta och såklart läste kvällstidningarna så grät jag i timmar. Stackars stackars mig, hur ska det gå, varför är det ingen som tror på mig?

Sen skärpte jag till mig och förstod. Tanken landade lite och jag började se klart.
Under ett möte förklarades det för mig hur reglerna är skrivna, hur de inte alls tänker våldskasta ut mig i snödrivan, utan faktiskt tänker räcka mig en hand och försöka hjälpa mig gå framåt.

Det är ingen som tvivlar på att jag inte mår bra. Det är ingen som tvivlar på mina läkarintyg, det är ingen som misstror att jag vissa dagar har ett rent helvete att ens klara av dagen med livet i behåll. Men det är heller ingen som tvivlar på att det någonstans hos mig finns en arbetsförmåga. För det gör det. Den kanske inte är stor just nu, men den finns. Och det här är en möjlighet för mig att ta fram den förmågan, växa i den och kanske faktiskt tillfriskna en gnutta i den också.

'Vi frågar inte hur sjuk du är. Vi frågar vilken arbetsförmåga du har', säger de som bestämmer. Ganska provocerande för den late. Ganska briljant för den som tänker ett varv till.

Jag vet alldeles för många människor som är sjukpensionärer eller långtidssjukskrivna, som mer än mycket väl skulle kunna arbeta. Det är helt enkelt jävligt bekvämt att vara "sjuk". I inte bara en diskussion jag haft i ämnet har följande åsikt lagts fram "Jag skulle ge vad som helst för att kunna jobba igen...... men samtidigt är det ju skönt att kunna vara hemma med barnen/hunden/katten/fisken/"(bekvämligheten).
Detta retar mig till vansinne!

Visst kommer denna utspark av de sjuka lite olägligt. Jobben räcker inte till, arbetslösheten kommer inte direkt att minska. Det finns inte plats eller uppgifter för alla. Och visst är det så, att mångas problematik, mångas smärtor kommer att blir svårare i och med denna press. En del snubblar direkt, rasar ner i en sjukstämpel ännu en gång. (Och jag talar inte heller om de som är allvarligt, kanske dödligt sjuka)

Ja, then so be it.
Alla har självklart inte en fungerande arbetsförmåga, och kanske aldrig kommer att få. Men kanske har man ändå lyckats lyfta fram de som glömts bort under så många år, de som fastnat i en bekvämlighet, ett tynande hopp eller bara i en pappershög. Kanske har man lyckats sparka ut fuskarna och hypokondrikerna.

Jag vet att jag är är riktigt kaxig nu med tanke på att det inte är alltför många månader sedan sist jag endast var en skugga av mig själv, en av många långa perioder. Och kanske fäller pressen mig även denna gång? Kanske är jag en av de som snubblar, de som återigen faller utanför samhällets normer och ramar. Men jag känner att jag vill och måste försöka. För min egen skull, och för att ingen ska komma och säga att jag inte försökt. Visst är det vissa dagar 'bekvämt' att vara hemma, ledig 24/7. Men 90% av tiden skulle jag inte för en sekund ta ordet bekvämt i min mun. Det är obekvämt, det är ett heltidsjobb, en kamp och ett balanserande på ruinens brant. 

Men för att se oväntat positivt på det hela så är jag glad att någon ser på mig med hopp, undrar vad jag skulle kunna bidra med här i livet, och ser mig som en möjlighet och inte en bortglömd sjuk stackare. Jag vill hitta min betydelse igen, jag vill njuta av ansvaret på ett icke förgörande sätt, jag vill bli en del i den sociala cirkusen och jag vill kunna stå upp för att jag försörjer mig själv. Jag vill så gärna.

Jag hoppas att det här blir bra. Och att ordet "recidiverande" kanske snart kan bytas ut mot "förfluten" i mitt papper. Den som lever får se.

Och till er latmaskar som njuter av "ledigheten" som sjukskriven.
Upp och hoppa era satans pessimister.

För ett antal år sedan när jag läste på högskolan i Luleå, spelade jag och några klasskamrater en sen kväll Rappakalja och drack... eh, några öl. Mycket konstigt har jag hört i mina dagar under detta spel, men den här kvällen tog alla priser i samtliga kategorier tror jag.

Jag fnittrar inombords än idag, och trots att vi gick en väldigt kreativ utbildning så hade jag aldrig anat mina motspelares påhittighet.

Ett axplock:

Vad betyder ordet ”GAMOMANI”?:

• Ett bizzart beteende som får gam-nacke, frukt och Corgi-bilar som konsekvens. Sprit är inblandat också…
• Att bli extremt upphetsad av att titta på gamars parningsdans
• Det är när man är beroende av pseudofnaskluder

Vem är ”JURGEN RITSCHOLF”? :

• Uppfinnaren av Rohypnol-stolpillret, vilket uppföres och avnjuts helst på sommarhalvåret.
• Den första tysken att tokrunka på månen
• En grym snubbe som är så jävla fet att han äter

Vad betyder ordet ”BJÅNK”? :

• Det är ”björnrunk” på Pitemål
• En torkad tigerpenis.
• Så låter det när en bög får tokstånd när han ser en tysk läderbög nita sig själv i pungen

Vad betyder ordet ”KARVLIG”?:

• ”Fy fan vad du är karvlig”, sa Eivor efter att ha påträffat sin man Sture, freebasande misantropisk flänsost, i samvaro med tre talibaner och en fruktansvärt anskrämlig hynda.
• Att karva upp en stor fårig dalgång i sin egen balle om våren och se den växa, men ändå inte för då blir det ju en bävertask.

Vad är en ”ALKOGRAF”?:

• Äldre man med känsla för design och formgivning, som anlitas för att påvisa människors fylla med sin hyperkänsliga kuk.
• Ett något suspekt instrument som långsamt, mycket långsamt föres upp i rectum.
• Enhet som mäter hur hårt man ollar och hur länge lika så.

Vad hände den ”22 maj 1972”:

• ”Lillebror” såg dagens ljus  med ett mycket bizarrt leende på sina våta fet-läppar.
• Den första neo-psycho-hård-gay-porrfilmen spelades in

Vad är ett ”LUDDVARV”?:

• Ett plugin till Photoshop 6.0 vilket applicerar ett varv av geggigt ludd runt musen.
• Benämning på fisken Bergvar med anledningen av att ögonsidan verkar luden.
• Uddevalla-slang för ett melodrom utvecklad speciellt för velocipedförare utrustade med pipa och sydväst.
• Det antal varv som navelludd snurrar i yttre rymden innan det träffar din fiendes rectum med huge impact!

Vad betyder ordet ”DÅNGKUPPE”?:

• Det är när man är förtjust i att suga fet plåt.
• Analvibratorns föregångare.

Om vad handlar filmen ”FEL KILLAR”?:

• En film om ett missförstånd. En kille ska dejta en tjej men hamnar i klorna på ett gaysamfund och kommer till insikt.
• Två unga män som suger röv, skalar mango, åker baklänges-släde och är allmänt bizarra i Milano.

Behöver jag nämna att vi bara var två tjejer med i spelandet, och inget av våra bidrag är med på denna lista...

Jag har tidigare nämnt att jag ska sluta läsa kvällstidningarna. Jag SKA. Men ibland är det bara så svårt att inte klicka sig in och på ett självdestruktivt sätt sitta och vältra sig i galenskapen! Jag blir så upprörd att jag nästan grinar.

Som ett litet test klickade jag mig in idag på AB och genom att bara scrolla mig igenom första sidan se hur många idiotiska artiklar jag kunde få ihop. Just idag var det faktiskt ovanligt få, men ändå. Tillräckligt.

Här känner Kjell på Siws bröst. Jag kommenterar det inte ens.



Två otroligt intressanta teasers. Jag bara måste få veta! Int.



Men för helvete, NEJ. Det är en apa, lägg av nu. Och jag röstar blankt.



"Juckade skarpt?" Jag vill också snuskbråka förresten, låter kul.



Hullet ska hyllas? Vi drar till stallet istället.



Vår reporter testar klangmassage, fiskterapi, snuskbråk & slangbella.



Ja jag vet att länken är besökt. Jag ropade misstänktsamt på min sambo. Han erkände.



Ät skit & gå ner i vikt!! Detta kan du äta och kräkas upp. Så 30 kommentarer på det.



Orgasmdrottningen!! Ingen dålig titel. Och vill vi verkligen se det där TV-klippet?



När jag ändå var i farten scrollade jag igenom Expressen i hög hastighet och lyckades skrapa ihop följande.


"Han är väldigt skör men blir starkare." Vilken tur.



Hon ser ut som Orgasmdrottningen. Vilken kärleksgest va.



Inget snuskbråk då?



Jag trodde jag hittade delar av ett barnskelett i vardagsrummet igår också.
Det var torkat spackel. Get over it!


Och till sist löpsedeln:

Zzzzzzzzzzzzzzzznark.

Far åt helvete! Jag har fått en helt ny blogg! Det är duktiga, fina snälla Babbi som hjälpt mig med designen. Det är så fint att jag måste skriva något.

Och frågan är ju kanske, varför har jag Sharon Tate i headern?

F kom hem för ett par dagar sedan och sa att han kommit fram till att jag minsann liknar någon. Han hade sett en dokumentär om en kändis som var gift med en annan kändis och som råkade bli mördad av Charles Manson. Jag kastade mig över Google med en förväntansfull min. (varning på stan; att bildgoogla på Sharon Tate ger inte bara vackra bilder). Och yay vad glad jag blev, hon var ju snygg som snus.

Sist en pojkvän sa till mig att jag liknade någon var 1999 då denne tyckte jag var onekligen identisk med Honmonstret! 

Så man må tro att detta höjde ribban ett par tre snäpp.

Men det ska gudarna även veta, att en helt vanligt fredagmorgon kl 04.52 är jag faktiskt mest lik den långbenta längst till vänster. Eller i bästa fall Mat-Tina.

Jag skrev ett inlägg om vem som fått äran att hamna på min otrohetslista, och den platsen har toppats ohotat av den mystiske vampyren fram tills igår. Då såg jag nämligen New Moon. Nu vet jag ju att jag inte är 14, jag är inte den mest romantiska personen i världshistorien plus att jag gått 3 år i kognitiv terapi för att hitta lösning och logik i allt, men ändå.

Jag tål inte dessa Twilight-filmer!

I den minsta staden i USA bor det massa vampyrer, ja okej då. Så flyttar en blek flicka med otäckt underbett in i stan och lyckas bli kär i snyggvampyren. Jaja, I don't blame her! Men sen. Hon trånar, putar med sin underkäke, ser tjuvkåt ut och inte så mycket annat i resten av filmen. Och sen hoppsan, vampyren lämnar henne "It's not you, it's me! Jag är farlig för dig, hejdå", och hon tappar all tro hon någonsin haft på det manliga släktet.

Men men, hon reser sig och börjar umgås med en helylle kille istället. Fina Jacob, oj så bra det måste bli. Nähe, precis när hon lagt fram den kåta underkäken även till honom så kommer det igen "Det är inte du, det är jag, jag kommer att skada dig, hejdåå!" och hon är dumpad igen. Det visar sig att han är en varulv! Och hon är inte förvånad!! Sen måste hon välja mellan myggan och vargen, det är filmens röda tråd. Snacka om en som kommer behöva gå i terapi resten av sitt liv. (Bella alltså, inte jag. Eller jo, jag också, men inte av den anledningen)

Vad är oddsen? Det är ju som att jag flyttar till Mensträsk och blir kär i en kille som visa sig vara en rymdvarelse. Okej, högoddsare men vad vet man egentligen? När han dumpar mig börjar jag emoerotiskt strula omkring med en annan, och han ba "Du förresten, jag är jultomten!".

Kalla mig cynikern, men jag orkar inte sucka och dö av romantik av New Moon. Och ser med både förväntan och galenskap fram emot nästa film. What's next liksom?


Okej okej, han får ligga kvar en stund på listan. Men inte ohotat om han inte slutar med läppstiftet!