Hej.
Livet rör på sig. Det händer mycket och ändå ingenting. Jag är definitivt inte samma människa som jag var för bara ett år sen, och jag lär mig saker om mig själv varje dag. Inte alla saker är roliga, men alla är nödvändiga.
Har slutat på tomteverkstan, för trots att tanken bakom projektet som sagt är väldigt väldigt bra så är det många saker som brister. Och det känns inte längre utvecklande för mig att vara där och "måla stolar citrongula och baka sirapskakor som nån jävla utvecklingsstörd bland känslokalla människor" (som jag så samlat och nyanserat mailade till min terapeut en dag). Så jag går vidare i utvecklingen och ska väl in på banan att försöka hitta ett jobb innan nyår då min försäkringskassahandläggare tycker att jag är frisk och viril just det datumet. Bara att ta nya tag och börja jobba 110%.
Hahaahahhaaaaaa.
Flera har påpekat att det händer mer i min hunds blogg än här, och att det är ett friskhetstecken. Fast nja, egentligen är det bara så enkelt att min hund har ett betydligt mer händelserikt liv än vad jag har. Herregud, hon gör ditt och datt och träffar kompisar hit och dit, åker på tävlingar och går långa promenader.
Själv har jag tvättat bilen idag. Och lagat ugnspannkaka. Jag har även tagit hand om en talgoxe som flugit in i vårt inglasade uterum. Jag lindade in den i en handduk och gav den vatten och en bit chokladströssel. Nu verkar den piggare. Jag funderar på att sortera tvätten nu.
Ps. "Viril" är egentligen det ordet jag sökte, men jag kom fan inte på det andra ordet. Ds.
En kniv i ryggen
För några veckor sedan hittade jag en blogg om Sabina som kämpar mot sin hudcancer. I bloggen uppmanade hon alla läsare att gå och kolla sina födelsemärken, det krävs så lite för att upptäcka så mycket! Sagt och gjort, jag ringde vårdcentralen och bokade tid och imorse fick jag komma in för undersökning.
Då jag inte riktigt vet hur en sådan undersökning går till så tog jag av mig kläderna, ställde mig mitt i rummet med armarna utsträckta och sa "Sådär, du kan väl kolla och säga till om du hittar något fuffens!" Läkaren tittade, frågade och petade, och vi kom fram till det mesta såg bra ut, men att två födelsemärken skulle tas bort då de satt lite illa till och bara såg 99,9% bra ut. Och vips, innan jag hann protestera så låg jag på operationsbordet!
Där låg jag på mage medan hon tandläkarbedövade min rygg. "Känns det här?", frågade hon efter ett tag och jag svarade osäkert att jag iallafall inte trodde det kändes något? "Jag har en skalpell i din rygg så du skulle nog märka om det kändes" lugnade hon mig och jag kände mig genast... lugn. Sen frågade sköterskan efter ytterligare ett tag om jag gymnastiserade mycket, och jag sken upp där jag låg med ansiktet mot britsen och motfrågade "Ptja, tycker du att det ser ut som jag gör det?" och förväntade mig ett svar om min oerhört muskulösa ryggtavla. "Nej alltså jag tänkte bara säga att du får inte träna nu på några veckor". Nähepp. Tack då.
Sen opererades det även lite på mitt ben och efter det fick jag gå hem. Med strikta order om att inte gymnastisera på ett tag, inte lyfta tunga grejor, inte göra några målvaktsräddningar samt att inte duscha på 12 dagar.Tjolahopp, jag lär ju vara singel om 11 dagar om jag ska följa de anvisningarna. (Nej, inte p.g.a uteblivna Ravelli-kast...)
Nu känns det som att någon har stuckit en kniv mitt mellan mina skulderblad! Och det skulle man ju faktiskt kunna säga att någon har gjort. Och ser jag det ur ett litet litet perspektiv så tycker jag nästan lite synd om mig själv.
En uppfriskande konversation utspelade sig förresten i väntrummet imorse. En man satt bredvid mig när en kvinna, 60-ish, stannade vid honom för att småprata lite. Det började lite artigt med vädret och hälsa hem, och utvecklades till en monolog från kvinnan. Hon berättade att hon ju hade sån hosta, och hade haft så länge, och den var så jobbig. Sen blev hon ju så andfådd, och så trött. Och det var ju så jobbigt. Sen hade hon ju även ont i kroppen ibland. Och minsann, regnade det inte ute? Sen var det ju för illa att man fick vänta så länge på tid. Och dessutom så hade hon ju även ont på lite fler ställen när hon tänkte efter. Tillslut fick nog även kommunalpolitikerna en släng av sleven och så avslutade hon med ett glättigt "Jaja, man får tänka positivt!" och gled iväg med en högljudd hosta.
Tänka positivt var ordet, sa Bull.
